Manifestation for Peace, Climate and Humanism in the City of Umeå, December 15th 2024

On the 15th of December, civil society organisations in Umeå organized an event for Peace, Climate and Humanism in Umeå. The organizers where: #Taettklivframåt (#Takeastepforward), Extinction Rebellion, Friends of the Earth, United Nations Association, Lysistrate Peace Group, No to NATO/DCA Peace Group, Fridays for Future Student Association, People for Future, Rebel Mothers, Rebel Fathers, Ta tillbaka Framtiden (Take back the Future), Swedish Peace and Arbitration Society, Umeå Peace Group, Umeå for Palestine and Återställ våtmarker (Restore Wetlands).

Seven speakers talked passionately about peace, the climate crisis and human rights at the event. One of them was Ingvar Rönnbäck, Founder and Chair of Another Development Foundation.

This is his speech in Swedish:

Vill av hela mitt hjärta tacka för förtroendet att tala inför er vid denna viktiga manifestation.

Får jag be er om en sak? Kan ni vända er mot er granne här och berätta varför ni är här? Vad tickar i era hjärtan som gör att ni är här?

Tror att vi behöver veta vem står vid vår sida när vi arbetar och kämpar för den värld vi vill se. Egentligen skulle jag vilja lyssna och ställa frågor till var och en av er. Är säker på att ni alla har en berättelse, och att era berättelser kan bilda en väv som ökar våra möjligheter att lyckas i vår strävan.

Så, varför är jag här? Så är ser en bit av min berättelse ut, och jag hoppas att jag får bli en tråd i den väv som vi idag och vid andra tillfällen väver tillsammans.

I 19 års ålder klev jag in på kaserngården vid I19/P5 i Boden för att göra min värnplikt. Mitt beslut att vägra lära mig döda andra människor kom omedelbart. Efter två månader av öppet motstånd hade jag lämnat militärtjänstgöringen och blev istället fredsaktivist. Först med en vilja att lära mig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, sedan allt mer aktiv för att skapa opinion, bygga kunskap med andra, vara aktiv genom folkbildning, men också genomföra symboliska aktioner och delta i manifestationer.

I den tiden av mitt liv fick jag låna ett film- och ett bildmaterial som förvaltades en japansk nunna som var en Hibakusha, dvs en människa som mirakulöst hade överlevt atombombningen av Hiroshima. Hennes material använde jag under två års tid i mötet med nästan alla gymnasieelever i Luleås gymnasieskolor som jag träffade i samband med föreläsningar och möten, med stöd av rektorerna vid dessa gymnasieskolor. Rektorerna i Luleå tyckte det var viktigt att deras elever fick kunskap om kärnvapen, militarisering, krig och fredsarbete. Detta var för 40 år sedan.

Särskild hjälp för att utbilda mig om kärnvapenfrågor fick jag bland annat av sakkunniga inom Läkare mot kärnvapen. Arbetet var inte bara inriktat mot kärnvapenhotet, men också på andra aspekter av militarisering och andra våldsyttringar som drabbat världen och stora delar av mänskligheten så hårt. Det drabbade också mig som ung man hårt – fanns det någon framtid? Fanns det något hopp?

Jag skulle gissa att ni alla också ställt er dessa frågor? Tänker särskilt på er som är unga och som vet och känner vilka osäkerheter som finns kring en hållbar framtid.

Vad vill jag då säga med denna personliga berättelse?

För det första att jag blev oerhört glad när kommittén för Nobels fredspris meddelade att den japanska organisationen Nihon Hidankyo skulle bli mottagare av årets fredspris. I själva verket grät jag.

De som framför allt verkade i denna organisation var liksom den japanska nunnan jag nämnde Hibakusha. De hade överlevt bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, men de har aldrig slutat kämpa. Deras budskap är viktigare än någonsin eftersom vi nu befinner oss i en situation av kapprustning och ökad militarisering, och nu också med nya teknologier som ytterligare ökar riskerna och skapar än mer osäkerhet. På engelska kallas dess militära tillämpning bland annat för ”Lethal Autonomous Weapon Systems” men på svenska ”mördarrobotar” som kan utvecklas för att agera autonomt från mänskliga beslut.

För det andra att jag är tacksam för att mitt engagemang kunde landa i och växa från det arbete som andra redan påbörjat. Ingen är stark ensam. Alla behöver andra människor vid sin sida, och vi inspireras och lär oss av andra.

För det tredje att jag tidigt valde att söka mig till pacfismen för att jag inte ser något hopp i militarism och militarisering, och för att jag istället funnit hopp i alla de människor och rörelser som valt att använda ickevåldsliga och demokratiska medel för samhällsförändring.

Erinrar mig Martin Luther Kings ord: ”Jag tänker inte anpassa mig till militarismens galenskap.” Detta är grundmurat i mig och jag vet vad det innebär att bli djupt ifrågasatt för att välja pacifismens och ickevåldets väg.  

Vem är du att säga något om hur våld behöver mötas? Vad säger du till de som slåss för sina liv och sin frihet? Vilken värld lever du egentligen i? Därefter följer en uppräkning över vad som motiverar militärt våld, som de uppfattar nödvändig vapenhandel, nödvändig forskning för militär verksamhet, nödvändiga maktrealistiska politiska beslut, hemlighetsmakeri och mycket annat. Vem är du att säga något om detta som växt upp i ett lugnt ”fredsskadat” Sverige – ett Sverige som förövrigt nu blivit medlem i NATO, som skrivit under Defense Cooperation Agreement med USA, och som därigenom accepterat kärnvapenavskräckning som policy och faktiskt kärnvapenanvändning om det i något läge skulle uppfattas vara nödvändigt.

Sluter igen mina ögon och ser resultatet av atombombningar och andra former av massförstörelse genom militär verksamhet i praktiken.

Ja, vem är jag att säga något? Har kritikerna av pacifism och ickevåld rätt? Finns det inte verkliga skäl att motivera militärt agerande? Finns det inga rättfärdiga krig? Vad ska en nation göra när den blir ockuperad? Ska världens länder titta på när folkmord eller andra avskyvärda brott mot mänskligheten genomförs? Kan inte krig vara humanitärt och följa krigets lagar? Tunga frågor som inte på något sätt är lätta att besvara.

Frågorna ställs till pacifisterna och de som istället väljer ickevåld. Frågorna ställs till alla som är tveksamma över militarisering och militärt agerande. De säger att alternativen inte är realistiska och till och med kontraproduktiva. George Orwell kallade till och med pacifisterna för pro-facister och menade att detta är sunt förnuft. Ibland måste man välja sida och använda alla till buds stående medel för att vinna en strid. Det var Orwells besked till pacifisterna som han betraktade som passiva och världsfrånvända. Själv tycker jag att hans ord är en förolämpning mot de ickevålds-, demokrati- och rättighetskämpar som i sociala rörelser strider mot auktoritära regimer, som strider för att stoppa krig i krig, som fängslas, hånas, hotas, förföljs, torteras och till och med mördas. Undrar också vad han skulle säga om den moderna och empiriskt grundade forskningen som visar att ickevåldskampanjer har större förutsättningar att lyckas än motsvarande militära kampanjer, detta under svåra förhållanden och under förutsättning att kampanjerna är planerade och uthålliga. Om någon här vill ha referenser till denna forskning så är den lätt att få tag på.

Så, om vi följer vägen som militariserings förespråkare förespråk så ska vi bygga så mycket våldskapacitet som är nödvändigt för att avskräcka och använda om det blir nödvändigt. Vi ska inte lyssna till Nihon Hidankyo som varnar för kärnvapenhot och kapprustning. Vi ska inte lyssna till de som ställer frågor om vad som sker på världens vapenbazarer där dödsredskapen säljs till högstbjudande. Vi ska inte ställa frågor om vad sker i de områden där dessa vapen används? I vilka krig har krigets lagar följts på något fundamentalt sätt? Krig är ett våld där våldet pressas till sina yttersta gränser. Vi ska inte ställa frågor om försvarshemligheter, om militär forskning, och om riskerna med nya teknologier för att avliva andra människor. Vi ska inte ställa frågor om dubbelmoral, lögner, korruption, miljökonsekvenser, miljömord och brister i demokratiska processer. Vi ska inte ställa frågor om kopplingen mellan militär verksamhet och sökandet efter kontroll av naturresurser dvs en del av de verkliga motiven bakom krig som är allt annat än altruistiska. Vi ska inte ställa frågor om de enorma risker som finns med en fortsatt militarisering och kapprustning, vilket också innehåller risker för att den mänskliga arten upphör att existera på vår vackra och sårbara planet. Vi ska bara hålla tyst.

Men det är inte vad vi ska göra.

Istället för att prata om nödvändigheten av militarisering och tron på rättfärdiga krig så ska vi prata om fred och hur rättvis och hållbar fred kan byggas. Möjligheterna och erfarenheterna kring detta många är många, Vad sägs om internationella fredskongresser för samarbete, konfliktlösning och nedrustning dvs det som Alfred Nobel ville belöna?

Vad sägs om stärkande av den internationella rätten och dess institutioner, utveckling och demokratisering av internationella organisationer såsom exempelvis FN, utveckling av det internationella samarbetet i stort?

Vad sägs om diplomati och medling för att förebygga och de-eskalera allvarliga konflikter? Vad sägs om processer för rättvisa och försoning? Vad sägs om folkligt samarbete, kulturutbyte, men också breda strategiska kampanjer byggda på ickevåld, protester, demonstrationer, strejker och blockader? Vad sägs om samtal om fredsbyggande i varje by, på varje arbetsplats, i varje stad – ja, överallt där människor lever sina liv.

Vad sägs om stöd till och utveckling av fri press, följeslagarprogram i konfliktzoner, stöd till de som kämpar för mänskliga rättigheter, byggande av inkluderande och demokratiska organisationer, upprättande och deltagande forum för interreligiös dialog, arbete för mänsklig säkerhet istället för territoriell och nationell säkerhet, samarbete för att möta klimatkrisen och förlusten av den biologiska mångfalden, samarbete kring mat, vatten, energi, skogsbruk, infrastruktur och migration?

Vad sägs om program för att komma tillrätta med de enorma ojämlikheterna som finns i vår värld, och för att stödja de som är mest sårbara på vår vackra planet? Vad sägs om program och projekt för att stödja de som varit utsatta för krig, terrorism, politiskt våld, folkmord, tortyr, våldtäkter och som förlorat sina familjer och vänner när hus, skolor och sjukhus rasat samman till följd av mass- och precisionsbombningar? Vad sägs om massivt humanitärt stöd till alla de som drabbats av katastrofer; mänskligt skapade, tekniska eller från naturen själv?

Vad sägs om att arbeta för fungerande skattesystem så att offentliga investeringar för mänsklig välfärd, välbefinnande och social trygghet kan genomföras? Vad sägs om att stödja barn och ungdomar i deras liv så att de kan skapa liv som är till gagn för dem själva och andra, och så de inte dras in destruktiva verksamheter? Vad sägs om nedrustning för att bygga tillit och för att frigöra resurser för sociala investeringar? Vad sägs om fredsforskning vid alla av världens lärosäten och utbildningar för fred på alla världens skolor, dvs lika självklart som matematik och språk.?

Vad sägs om att synliggöra allt det fantastiska arbete som görs istället för att låta nyhetsmedierna ha ett ensidigt fokus på kriser och katastrofer? Vad sägs om att göra allt detta och mer därtill?

Kan ana att det går att känna sig överväldigad också av denna information om byggstenar för fred. Vad är riktigt viktigt för att för att skapa fred och på sikt avskaffa krig? Därför nämner jag också 3 övergripande strategiska prioriteringar som har tagits fram av organisationen World BEYOND War; 1) betydelsen av att demilitarisera säkerhet, 2) betydelsen av lösa konflikter utan våld och 3) betydelsen av att skapa en fredskultur. Faktum är att det finns ett språk för fred, och det finns miljoner sätt att bygga fred. Det är i denna utmaning vi står – att återerövra berättelsen om vilken värld vi vill leva i, och att agera för denna värld.

Tillbaka till den personliga berättelsen.

I mina formativa unga år då jag blev fredsaktivist så började jag också läsa mycket, och har fortsatt med det sedan dess.

En av de första böckerna om kriser, krig, fred och utveckling hade titeln ”Krisen” och var skriven av fredsforskare, däribland en fredsprofessor från Göteborgs universitet som hette Björn Hettne. I ett kapitel med titeln ”Den västerländska utvecklingsmodellen ifrågasatt” mötte jag för första gången en sammanhållen kritisk reflektion över den generella modell för industrialisering, tillväxt, ekonomi och samhällsstyrning som västerländska stater använt, och som också byggt på föreställningar om vad den ickevästerländska världen är och är till för. Björn Hettne diskuterade också i denna och andra artiklar något som benämndes ”en annorlunda utveckling” – en utveckling som ger möjligheter för alla, som är lokal, resilient och hållbar och som understödjs av ett fungerande internationellt system som inte är byggd utifrån den starkes rätt, imperialistiska intressen och geopolitisk realism. En utveckling som beaktar jämställdhet, mänskliga rättigheter och aktiv antirasism.

I detta vatten har jag simmat sedan dess – i en övertygelse om att ”det annorlunda” kan skapas och att det är upp till oss att bestämma vilken värld vi vill leva i. Hettnes text slog an något i mig eftersom den talade om den västerländska utvecklingsmodellens skuggsidor, något som jag börjat ställa frågor kring i ljuset av bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, det industriella folkmordet av framför allt judar, förödelsen under de båda världskrigen och kolonisering av den ickevästerländska världen som europeiska länder ägnat sig åt under århundraden.

Överallt på vår vackra planet finns de som undersöker och arbetar för detta annorlunda – en annorlunda utveckling. Jag har haft förmånen att träffa många runt om på vår vackra planet som överlevt obeskrivbara svårigheter, men som likt överlevarna i Nihon Hidankyo aldrig gett upp. I dessa möten finns hoppet om att vår framtid kan bli ljus. I dessa möten syns vår mänskliga sårbarhet men också våra magiska urkrafter. I dessa möten finns tårarna, skratten, lyssnandet, de hjälpande händerna och samtalen, kreativiteten och kärleken. Ibland uppstår konflikter men oftast hittas vägar ut ur motsättningarna och till en fortsatt vänskap och samverkan. Egentligen vet vi mycket om vad fred är med erfarenheter från vår egen vardag.

Ljuset finns också här, hos er, ni som valt att komma hit, ni som ville komma hit, men som av motiverade anledningar inte kunde närvara. Ni som valt att vara tillsammans för att hitta kraft i varandra och för att manifestera för den värld i fred som vi alla behöver – och allra mest just nu för de som drabbats av skoningslöst våld, till och med folkmord, på vår jord, till exempel i Gaza, Sydsudan, Ukraina och Myanmar.

Häromdagen berättade förövrigt FN:s generalsekreterare António Guterrez att 2 miljarder människor lever i konfliktzoner. Häromveckan informerade Rädda Barnen att 473 miljoner barn lever i konfliktzoner. Otaliga är de rapporter som visar vad som händer med flickor och kvinnor i konfliktzoner. Lägg därtill de miljoner och åter miljoner soldater, oftast unga män som slaktas på världens slagfält. Så får det inte vara.

Tänker återigen på överlevarna i Nihon Hidankyo och den japanska nunna vars film och bildmaterial jag kunde använda när jag var drygt 20 år. De är viktiga trådar i den väv för fred som vi alla behöver väva tillsammans. Deras uthållighet är beundransvärd och deras arbete är värd all respekt. De har inte gett upp. Det ska inte heller vi göra. Det är inte ens ett alternativ.

Avslutar med de ord som Terumi Tanaka, en av tre ordförande för Nihon Hidankyo, använde när han mottog Nobels fredspris i Oslo. ” Låt inte mänskligheten förgöra sig själv genom kärnvapen. Låt oss arbeta för ett humant samhälle i en värld fri från kärnvapen och krig.”

Tack för att ni lyssnat.