On the 15th of December, civil society organisations in Umeå organized an event for Peace, Climate and Humanism in Umeå. The organizers where: #Taettklivframåt (#Takeastepforward), Extinction Rebellion, Friends of the Earth, United Nations Association, Lysistrate Peace Group, No to NATO/DCA Peace Group, Fridays for Future Student Association, People for Future, Rebel Mothers, Rebel Fathers, Ta tillbaka Framtiden (Take back the Future), Swedish Peace and Arbitration Society, Umeå Peace Group, Umeå for Palestine and Återställ våtmarker (Restore Wetlands).
Seven speakers talked passionately about peace, the climate crisis and human rights at the event. One of them was Ingvar Rönnbäck, Founder and Chair of Another Development Foundation.
This is the speech in english:
I want, with all my heart, to thank you for the trust you have placed in me by inviting me to speak at this important demonstration.
May I ask you one thing? Could you turn to your neighbour here and tell them why you are here? What is it that beats in your hearts that brought you here today?
I believe we need to know who stands beside us when we work and struggle for the world we want to see. I would truly like to listen and ask questions to each and every one of you. I am certain that all of you carry a story, and that your stories, woven together, can create a fabric that strengthens our chances of succeeding in our shared aspirations.
So, why am I here? This is a piece of my story, and I hope I may become one thread in the fabric that we weave together today and on other occasions.
At the age of 19, I walked onto the parade ground at the I19/P5 regiment in Boden to do my military service. My decision to refuse to learn how to kill other human beings came immediately. After two months of open resistance, I left the military service and instead became a peace activist. At first with a desire to learn as much as possible in as short a time as possible, and later increasingly active in shaping public opinion, building knowledge with others, engaging in popular education, and also carrying out symbolic actions and participating in demonstrations.
During that time in my life, I was entrusted with film and photographic material curated by a Japanese nun who was a Hibakusha, that is, a person who miraculously survived the atomic bombing of Hiroshima. I used her material for two years in meetings with almost all upper secondary students in Luleå’s high schools—supported by their principals—whom I met through lectures and discussions. The principals in Luleå believed it was important that their students gained knowledge about nuclear weapons, militarisation, war, and peace work. This was 40 years ago.
I received particular support in educating myself about nuclear weapons issues from experts in the organisation Physicians Against Nuclear War. The work was not only focused on the nuclear threat, but also on other dimensions of militarisation and other forms of violence that have struck the world and humanity so hard. It struck me hard as a young man as well—was there any future? Was there any hope?
I would guess that all of you have asked yourselves these questions too—especially those of you who are young and who know and feel the uncertainties surrounding a sustainable future.
What, then, do I want to say with this personal story?
First, that I was deeply moved when the Nobel Peace Prize Committee announced that the Japanese organisation Nihon Hidankyo would receive this year’s peace prize. In fact, I cried.
Those who had worked most actively within that organisation were Hibakusha like the Japanese nun I mentioned. They survived the bombings of Hiroshima and Nagasaki, but they never stopped fighting. Their message is more important than ever because we now face an arms race and increased militarisation, now also with new technologies that further increase risks and deepen uncertainty. In English these military applications are known as “Lethal Autonomous Weapon Systems,” but in Swedish they are often called “killer robots,” developed to act independently of human decisions.
Second, I am grateful that my engagement could take root in and grow from the work that others had already begun. No one is strong alone. We all need others at our side, and we are inspired by and learn from one another.
Third, that I early on chose to seek out pacifism because I see no hope in militarism and militarisation, and because I have instead found hope in all the people and movements who have chosen to use nonviolent and democratic means for social change.
I recall the words of Martin Luther King: “I refuse to adapt to the madness of militarism.” These words are foundational for me, and I know what it means to be deeply questioned for choosing the path of pacifism and nonviolence.
Who are you to say anything about how violence should be met? What do you say to those who fight for their lives and their freedom? In what world do you live? Then follows a long list of arguments about what they perceive as the necessity of military force, arms trade, military research, power-realist political decisions, secrecy, and much more. Who am I, who grew up in the calm of a “peace-damaged” Sweden—a Sweden that is now a member of NATO, that has signed the Defense Cooperation Agreement with the United States, and thereby accepted nuclear deterrence as policy, and in fact nuclear weapons use should it ever be deemed necessary?
Again I close my eyes and see the results of the atomic bombings and other forms of mass destruction carried out through military action.
Yes, who am I to say anything? Are the critics of pacifism and nonviolence right? Are there not real reasons to justify military action? Are there no just wars? What should a nation do when it is occupied? Should the world stand by and watch as genocide or other abhorrent crimes against humanity are carried out? Can war not be humanitarian and follow the laws of war? These are heavy questions, not easily answered.
These questions are put to pacifists and to those who choose nonviolence. They are put to everyone who is sceptical of militarisation and military action. They say that the alternatives are unrealistic or even counterproductive. George Orwell even called pacifists pro-fascists and claimed this was common sense. Sometimes you must choose sides and use all available means to win a struggle, he argued. That was his message to pacifists, whom he regarded as passive and detached from reality.
I consider his words an insult to the nonviolent, democratic, and human-rights activists who—through social movements—struggle against authoritarian regimes, strive to stop wars even in the midst of war, and who are imprisoned, mocked, threatened, persecuted, tortured, and even murdered. I also wonder what he would say about modern, empirically grounded research showing that nonviolent campaigns have greater chances of success than corresponding military campaigns, even under difficult conditions—if the campaigns are well-planned and persistent. If anyone here wants references, they are easy to find.
So, if we follow the path advocated by proponents of militarisation, we should build as much violent capacity as necessary to deter and use when required. We should not listen to Nihon Hidankyo when they warn of nuclear threats and arms races. We should not listen to those who ask what happens in the global weapons bazaars where instruments of death are sold to the highest bidder. We should not ask what happens in the places where these weapons are used. In which wars have the laws of war been followed in any fundamental way? War is violence pushed to its outer limits. We should not ask questions about defence secrecy, military research, or the risks of new technologies designed to kill. We should not ask about double standards, lies, corruption, environmental impacts, ecocide, or democratic deficits. We should not ask about the link between military activity and the quest for control over natural resources—one of the real motives behind wars, motives far from altruistic. We should not ask about the enormous risks tied to continued militarisation and arms races, which include the risk that the human species may cease to exist on our beautiful and fragile planet. We should simply remain silent.
But that is not what we are going to do.
Instead of talking about the necessity of militarisation and the belief in just wars, we must talk about peace—and how just and sustainable peace can be built. The possibilities and experiences here are many. What about international peace congresses for cooperation, conflict resolution, and disarmament—exactly what Alfred Nobel wished to reward?
What about strengthening international law and its institutions, improving and democratising international organisations such as the UN, and developing international cooperation more broadly?
What about diplomacy and mediation to prevent and de-escalate serious conflicts? What about processes of justice and reconciliation? What about people-to-people cooperation, cultural exchange, and broad strategic campaigns built on nonviolence, protests, demonstrations, strikes and blockades? What about peacebuilding conversations in every village, every workplace, every city—everywhere human beings live their lives?
What about supporting free media, accompaniment programmes in conflict zones, and defenders of human rights? What about building inclusive and democratic organisations, establishing and participating in forums for interreligious dialogue, and working for human security rather than territorial and national security? What about cooperation to address the climate crisis and the loss of biodiversity, and collaboration on food, water, energy, forestry, infrastructure, and migration?
What about programmes to address the vast inequalities in our world and support those most vulnerable on our beautiful planet? What about initiatives for those who have suffered war, terrorism, political violence, genocide, torture, rape, and who have lost their families and friends when homes, schools, and hospitals collapsed under mass or precision bombings? What about massive humanitarian support for all those struck by disasters—man-made, technical, or natural?
What about working for functioning tax systems so that public investments in human welfare, well-being, and social security can be made? What about supporting children and young people so they can build lives of meaning and dignity, and are not drawn into destructive activities? What about disarmament to build trust and free resources for social investment? What about peace research at all the world’s universities and peace education in all the world’s schools—just as self-evident as mathematics and languages?
What about making visible all the amazing work that is already being done instead of allowing news media to focus one-sidedly on crises and catastrophes? What about doing all of this—and much more?
I can imagine that even this list of building blocks for peace can feel overwhelming. What is truly essential in creating peace and, in the long term, abolishing war? That is why I also want to mention three overarching strategic priorities developed by the organisation World BEYOND War:
- the importance of demilitarising security,
- the importance of resolving conflicts without violence, and
- the importance of creating a culture of peace.
The truth is that there is a language of peace, and there are millions of ways to build it. This is our challenge—to reclaim the narrative of the world we want to live in, and to act for that world.
Back to the personal story.
In my formative years as a young peace activist, I also began to read extensively, and I have continued ever since.
One of the first books I read about crises, war, peace, and development was titled “The Crisis.” It was written by peace researchers, among them a peace professor at the University of Gothenburg named Björn Hettne. In a chapter titled “The Western Model of Development Questioned,” I encountered for the first time a coherent critique of the general model of industrialisation, growth, economy, and governance used by Western states—a model built also on assumptions about what the non-Western world is, and what it is for. Hettne also discussed something called “another development”—a development that creates opportunities for all, that is local, resilient, and sustainable, and supported by an international system not built on the right of the strong, imperial interests, and geopolitical realism. A development that accounts for gender equality, human rights, and active anti-racism.
This is the current I have been swimming in ever since—convinced that “the alternative” can be created, and that it is up to us to decide what world we want to live in. Hettne’s text struck something deep within me because it spoke of the shadow sides of the Western development model—something I had begun to question in light of the bombings of Hiroshima and Nagasaki, the industrialised genocide of primarily Jews, the devastation of the two world wars, and the colonisation of the non-Western world that European states engaged in for centuries.
Everywhere on our beautiful planet, people are exploring and working for this alternative—an alternative development. I have had the privilege of meeting many around the world who have survived unimaginable hardship, but who—like the survivors of Nihon Hidankyo—have never given up. In these meetings lies the hope that our future can be bright. In these meetings, our human vulnerability becomes visible, but so do our magical primal strengths. In these meetings are tears and laughter, listening, helping hands and conversations, creativity and love. Conflicts sometimes arise, but most often paths are found out of opposition and into continued friendship and cooperation. In truth, we already know much about what peace is—through the experiences of our own daily lives.
The light is also here, in you—those of you who chose to come, those who wanted to come but could not for understandable reasons. You who chose to come together to find strength in one another and to stand for the world in peace that we all need—especially now, for those suffering merciless violence, even genocide, on our earth—for example in Gaza, South Sudan, Ukraine, and Myanmar.
The other day, UN Secretary-General António Guterres stated that 2 billion people live in conflict zones. Recently, Save the Children reported that 473 million children are living in such zones. Countless are the reports detailing what happens to girls and women in areas of conflict. Add to this the millions upon millions of soldiers—most often young men—slaughtered on the world’s battlefields. It must not be this way.
Again, I think of the survivors of Nihon Hidankyo and of the Japanese nun whose film and images I was able to use when I was just over 20 years old. They are important threads in the fabric of peace that we all must weave together. Their endurance is admirable, and their work deserves our utmost respect. They have not given up. Neither should we. That is not even an option.
I close with the words used by Terumi Tanaka, one of the three chairpersons of Nihon Hidankyo, when he received the Nobel Peace Prize in Oslo:
“Let us not allow humanity to destroy itself through nuclear weapons. Let us work for a humane society in a world free from nuclear weapons and war.”
Thank you for listening.
This is his speech in Swedish:
Vill av hela mitt hjärta tacka för förtroendet att tala inför er vid denna viktiga manifestation.
Får jag be er om en sak? Kan ni vända er mot er granne här och berätta varför ni är här? Vad tickar i era hjärtan som gör att ni är här?
Tror att vi behöver veta vem står vid vår sida när vi arbetar och kämpar för den värld vi vill se. Egentligen skulle jag vilja lyssna och ställa frågor till var och en av er. Är säker på att ni alla har en berättelse, och att era berättelser kan bilda en väv som ökar våra möjligheter att lyckas i vår strävan.
Så, varför är jag här? Så här ser en bit av min berättelse ut, och jag hoppas att jag får bli en tråd i den väv som vi idag och vid andra tillfällen väver tillsammans.
I 19 års ålder klev jag in på kaserngården vid I19/P5 i Boden för att göra min värnplikt. Mitt beslut att vägra lära mig döda andra människor kom omedelbart. Efter två månader av öppet motstånd hade jag lämnat militärtjänstgöringen och blev istället fredsaktivist. Först med en vilja att lära mig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, sedan allt mer aktiv för att skapa opinion, bygga kunskap med andra, vara aktiv genom folkbildning, men också genomföra symboliska aktioner och delta i manifestationer.
I den tiden av mitt liv fick jag låna ett film- och ett bildmaterial som förvaltades en japansk nunna som var en Hibakusha, dvs en människa som mirakulöst hade överlevt atombombningen av Hiroshima. Hennes material använde jag under två års tid i mötet med nästan alla gymnasieelever i Luleås gymnasieskolor som jag träffade i samband med föreläsningar och möten, med stöd av rektorerna vid dessa gymnasieskolor. Rektorerna i Luleå tyckte det var viktigt att deras elever fick kunskap om kärnvapen, militarisering, krig och fredsarbete. Detta var för 40 år sedan.
Särskild hjälp för att utbilda mig om kärnvapenfrågor fick jag bland annat av sakkunniga inom Läkare mot kärnvapen. Arbetet var inte bara inriktat mot kärnvapenhotet, men också på andra aspekter av militarisering och andra våldsyttringar som drabbat världen och stora delar av mänskligheten så hårt. Det drabbade också mig som ung man hårt – fanns det någon framtid? Fanns det något hopp?
Jag skulle gissa att ni alla också ställt er dessa frågor? Tänker särskilt på er som är unga och som vet och känner vilka osäkerheter som finns kring en hållbar framtid.
Vad vill jag då säga med denna personliga berättelse?
För det första att jag blev oerhört glad när kommittén för Nobels fredspris meddelade att den japanska organisationen Nihon Hidankyo skulle bli mottagare av årets fredspris. I själva verket grät jag.
De som framför allt verkade i denna organisation var liksom den japanska nunnan jag nämnde Hibakusha. De hade överlevt bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, men de har aldrig slutat kämpa. Deras budskap är viktigare än någonsin eftersom vi nu befinner oss i en situation av kapprustning och ökad militarisering, och nu också med nya teknologier som ytterligare ökar riskerna och skapar än mer osäkerhet. På engelska kallas dess militära tillämpning bland annat för ”Lethal Autonomous Weapon Systems” men på svenska ”mördarrobotar” som kan utvecklas för att agera autonomt från mänskliga beslut.
För det andra att jag är tacksam för att mitt engagemang kunde landa i och växa från det arbete som andra redan påbörjat. Ingen är stark ensam. Alla behöver andra människor vid sin sida, och vi inspireras och lär oss av andra.
För det tredje att jag tidigt valde att söka mig till pacfismen för att jag inte ser något hopp i militarism och militarisering, och för att jag istället funnit hopp i alla de människor och rörelser som valt att använda ickevåldsliga och demokratiska medel för samhällsförändring.
Erinrar mig Martin Luther Kings ord: ”Jag tänker inte anpassa mig till militarismens galenskap.” Detta är grundmurat i mig och jag vet vad det innebär att bli djupt ifrågasatt för att välja pacifismens och ickevåldets väg.
Vem är du att säga något om hur våld behöver mötas? Vad säger du till de som slåss för sina liv och sin frihet? Vilken värld lever du egentligen i? Därefter följer en uppräkning över vad som motiverar militärt våld, som de uppfattar nödvändig vapenhandel, nödvändig forskning för militär verksamhet, nödvändiga maktrealistiska politiska beslut, hemlighetsmakeri och mycket annat. Vem är du att säga något om detta som växt upp i ett lugnt ”fredsskadat” Sverige – ett Sverige som förövrigt nu blivit medlem i NATO, som skrivit under Defense Cooperation Agreement med USA, och som därigenom accepterat kärnvapenavskräckning som policy och faktiskt kärnvapenanvändning om det i något läge skulle uppfattas vara nödvändigt.
Sluter igen mina ögon och ser resultatet av atombombningar och andra former av massförstörelse genom militär verksamhet i praktiken.
Ja, vem är jag att säga något? Har kritikerna av pacifism och ickevåld rätt? Finns det inte verkliga skäl att motivera militärt agerande? Finns det inga rättfärdiga krig? Vad ska en nation göra när den blir ockuperad? Ska världens länder titta på när folkmord eller andra avskyvärda brott mot mänskligheten genomförs? Kan inte krig vara humanitärt och följa krigets lagar? Tunga frågor som inte på något sätt är lätta att besvara.
Frågorna ställs till pacifisterna och de som istället väljer ickevåld. Frågorna ställs till alla som är tveksamma över militarisering och militärt agerande. De säger att alternativen inte är realistiska och till och med kontraproduktiva. George Orwell kallade till och med pacifisterna för pro-facister och menade att detta är sunt förnuft. Ibland måste man välja sida och använda alla till buds stående medel för att vinna en strid. Det var Orwells besked till pacifisterna som han betraktade som passiva och världsfrånvända. Själv tycker jag att hans ord är en förolämpning mot de ickevålds-, demokrati- och rättighetskämpar som i sociala rörelser strider mot auktoritära regimer, som strider för att stoppa krig i krig, som fängslas, hånas, hotas, förföljs, torteras och till och med mördas. Undrar också vad han skulle säga om den moderna och empiriskt grundade forskningen som visar att ickevåldskampanjer har större förutsättningar att lyckas än motsvarande militära kampanjer, detta under svåra förhållanden och under förutsättning att kampanjerna är planerade och uthålliga. Om någon här vill ha referenser till denna forskning så är den lätt att få tag på.
Så, om vi följer vägen som militariserings förespråkare förespråk så ska vi bygga så mycket våldskapacitet som är nödvändigt för att avskräcka och använda om det blir nödvändigt. Vi ska inte lyssna till Nihon Hidankyo som varnar för kärnvapenhot och kapprustning. Vi ska inte lyssna till de som ställer frågor om vad som sker på världens vapenbazarer där dödsredskapen säljs till högstbjudande. Vi ska inte ställa frågor om vad sker i de områden där dessa vapen används? I vilka krig har krigets lagar följts på något fundamentalt sätt? Krig är ett våld där våldet pressas till sina yttersta gränser. Vi ska inte ställa frågor om försvarshemligheter, om militär forskning, och om riskerna med nya teknologier för att avliva andra människor. Vi ska inte ställa frågor om dubbelmoral, lögner, korruption, miljökonsekvenser, miljömord och brister i demokratiska processer. Vi ska inte ställa frågor om kopplingen mellan militär verksamhet och sökandet efter kontroll av naturresurser dvs en del av de verkliga motiven bakom krig som är allt annat än altruistiska. Vi ska inte ställa frågor om de enorma risker som finns med en fortsatt militarisering och kapprustning, vilket också innehåller risker för att den mänskliga arten upphör att existera på vår vackra och sårbara planet. Vi ska bara hålla tyst.
Men det är inte vad vi ska göra.
Istället för att prata om nödvändigheten av militarisering och tron på rättfärdiga krig så ska vi prata om fred och hur rättvis och hållbar fred kan byggas. Möjligheterna och erfarenheterna kring detta många är många, Vad sägs om internationella fredskongresser för samarbete, konfliktlösning och nedrustning dvs det som Alfred Nobel ville belöna?
Vad sägs om stärkande av den internationella rätten och dess institutioner, utveckling och demokratisering av internationella organisationer såsom exempelvis FN, utveckling av det internationella samarbetet i stort?
Vad sägs om diplomati och medling för att förebygga och de-eskalera allvarliga konflikter? Vad sägs om processer för rättvisa och försoning? Vad sägs om folkligt samarbete, kulturutbyte, men också breda strategiska kampanjer byggda på ickevåld, protester, demonstrationer, strejker och blockader? Vad sägs om samtal om fredsbyggande i varje by, på varje arbetsplats, i varje stad – ja, överallt där människor lever sina liv.
Vad sägs om stöd till och utveckling av fri press, följeslagarprogram i konfliktzoner, stöd till de som kämpar för mänskliga rättigheter, byggande av inkluderande och demokratiska organisationer, upprättande och deltagande forum för interreligiös dialog, arbete för mänsklig säkerhet istället för territoriell och nationell säkerhet, samarbete för att möta klimatkrisen och förlusten av den biologiska mångfalden, samarbete kring mat, vatten, energi, skogsbruk, infrastruktur och migration?
Vad sägs om program för att komma tillrätta med de enorma ojämlikheterna som finns i vår värld, och för att stödja de som är mest sårbara på vår vackra planet? Vad sägs om program och projekt för att stödja de som varit utsatta för krig, terrorism, politiskt våld, folkmord, tortyr, våldtäkter och som förlorat sina familjer och vänner när hus, skolor och sjukhus rasat samman till följd av mass- och precisionsbombningar? Vad sägs om massivt humanitärt stöd till alla de som drabbats av katastrofer; mänskligt skapade, tekniska eller från naturen själv?
Vad sägs om att arbeta för fungerande skattesystem så att offentliga investeringar för mänsklig välfärd, välbefinnande och social trygghet kan genomföras? Vad sägs om att stödja barn och ungdomar i deras liv så att de kan skapa liv som är till gagn för dem själva och andra, och så de inte dras in destruktiva verksamheter? Vad sägs om nedrustning för att bygga tillit och för att frigöra resurser för sociala investeringar? Vad sägs om fredsforskning vid alla av världens lärosäten och utbildningar för fred på alla världens skolor, dvs lika självklart som matematik och språk?
Vad sägs om att synliggöra allt det fantastiska arbete som görs istället för att låta nyhetsmedierna ha ett ensidigt fokus på kriser och katastrofer? Vad sägs om att göra allt detta och mer därtill?
Kan ana att det går att känna sig överväldigad också av denna information om byggstenar för fred. Vad är riktigt viktigt för att för att skapa fred och på sikt avskaffa krig? Därför nämner jag också 3 övergripande strategiska prioriteringar som har tagits fram av organisationen World BEYOND War; 1) betydelsen av att demilitarisera säkerhet, 2) betydelsen av lösa konflikter utan våld och 3) betydelsen av att skapa en fredskultur. Faktum är att det finns ett språk för fred, och det finns miljoner sätt att bygga fred. Det är i denna utmaning vi står – att återerövra berättelsen om vilken värld vi vill leva i, och att agera för denna värld.
Tillbaka till den personliga berättelsen.
I mina formativa unga år då jag blev fredsaktivist så började jag också läsa mycket, och har fortsatt med det sedan dess.
En av de första böckerna om kriser, krig, fred och utveckling hade titeln ”Krisen” och var skriven av fredsforskare, däribland en fredsprofessor från Göteborgs universitet som hette Björn Hettne. I ett kapitel med titeln ”Den västerländska utvecklingsmodellen ifrågasatt” mötte jag för första gången en sammanhållen kritisk reflektion över den generella modell för industrialisering, tillväxt, ekonomi och samhällsstyrning som västerländska stater använt, och som också byggt på föreställningar om vad den ickevästerländska världen är och är till för. Björn Hettne diskuterade också i denna och andra artiklar något som benämndes ”en annorlunda utveckling” – en utveckling som ger möjligheter för alla, som är lokal, resilient och hållbar och som understödjs av ett fungerande internationellt system som inte är byggd utifrån den starkes rätt, imperialistiska intressen och geopolitisk realism. En utveckling som beaktar jämställdhet, mänskliga rättigheter och aktiv antirasism.
I detta vatten har jag simmat sedan dess – i en övertygelse om att ”det annorlunda” kan skapas och att det är upp till oss att bestämma vilken värld vi vill leva i. Hettnes text slog an något i mig eftersom den talade om den västerländska utvecklingsmodellens skuggsidor, något som jag börjat ställa frågor kring i ljuset av bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, det industriella folkmordet av framför allt judar, förödelsen under de båda världskrigen och kolonisering av den ickevästerländska världen som europeiska länder ägnat sig åt under århundraden.
Överallt på vår vackra planet finns de som undersöker och arbetar för detta annorlunda – en annorlunda utveckling. Jag har haft förmånen att träffa många runt om på vår vackra planet som överlevt obeskrivbara svårigheter, men som likt överlevarna i Nihon Hidankyo aldrig gett upp. I dessa möten finns hoppet om att vår framtid kan bli ljus. I dessa möten syns vår mänskliga sårbarhet men också våra magiska urkrafter. I dessa möten finns tårarna, skratten, lyssnandet, de hjälpande händerna och samtalen, kreativiteten och kärleken. Ibland uppstår konflikter men oftast hittas vägar ut ur motsättningarna och till en fortsatt vänskap och samverkan. Egentligen vet vi mycket om vad fred är med erfarenheter från vår egen vardag.
Ljuset finns också här, hos er, ni som valt att komma hit, ni som ville komma hit, men som av motiverade anledningar inte kunde närvara. Ni som valt att vara tillsammans för att hitta kraft i varandra och för att manifestera för den värld i fred som vi alla behöver – och allra mest just nu för de som drabbats av skoningslöst våld, till och med folkmord, på vår jord, till exempel i Gaza, Sydsudan, Ukraina och Myanmar.
Häromdagen berättade förövrigt FN:s generalsekreterare António Guterrez att 2 miljarder människor lever i konfliktzoner. Häromveckan informerade Rädda Barnen att 473 miljoner barn lever i konfliktzoner. Otaliga är de rapporter som visar vad som händer med flickor och kvinnor i konfliktzoner. Lägg därtill de miljoner och åter miljoner soldater, oftast unga män som slaktas på världens slagfält. Så får det inte vara.
Tänker återigen på överlevarna i Nihon Hidankyo och den japanska nunna vars film och bildmaterial jag kunde använda när jag var drygt 20 år. De är viktiga trådar i den väv för fred som vi alla behöver väva tillsammans. Deras uthållighet är beundransvärd och deras arbete är värd all respekt. De har inte gett upp. Det ska inte heller vi göra. Det är inte ens ett alternativ.
Avslutar med de ord som Terumi Tanaka, en av tre ordförande för Nihon Hidankyo, använde när han mottog Nobels fredspris i Oslo. ” Låt inte mänskligheten förgöra sig själv genom kärnvapen. Låt oss arbeta för ett humant samhälle i en värld fri från kärnvapen och krig.”
Tack för att ni lyssnat.