February 24th 2023, many events for solidarity with the people of Ukraine due to the Russian invasion a year ago took take place in Sweden

Such event also took place in The City of Umeå, Sweden.

A number of organisations supported this manifestation in Umeå; Swedish Peace & Arbitration Society, Friend in Umeå, Association for Ukrainians in the County of Västerbotten, Swedish Fellowship of Reconcilliation, Save the Children, Swedish Church and a number of study associations; Bilda, Sensus, ABF, NBV, Vuxenskolan, Folkuniversitetet and Studiefrämjandet.

Another Development Foundation also supported this initiative.

The crowd that participated in this manifestation were able to listen to music by a choir from Ukraine, to poetry and to speeches by representatives for an association for Ukrainians in the County of Västerbotten, Save the Children, the Environmental Party, the Liberal party and Another Development Foundation.

The speaker from Another Development Foundation was Ingvar Rönnbäck, founder and chair of the board.

This is the speech by Ingvar Rönnbäck in swedish:

24 februari 2023. Precis ett år sedan de ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina.

I den mardrömmen lever vi fortfarande, och självklart allra mest Ukrainas civilbefolkning samt alla de som strider för Ukrainas rätt till nationell och territoriell integritet. Ett öde som de också delar med miljontals människor i andra delar av världen där våldet, övergreppen, hoten och osäkerheten slagit rot som en konsekvens av militärt massvåld utövat av en variation och mångfald av aktörer. Och, alltid utifrån komplexa bakgrunder som inte så enkelt låter sig analyseras och beskrivas. Krig och konflikter är komplicerade och omstridda fenomen, vilket ligger i sakens natur.

Så, här är vi nu – i en situation där eldupphör och långsiktigt hållbar återuppbyggnad av Ukraina ter sig avlägsen, t o m oerhört avlägsen.

Så, här är vi nu – i en situation där det offentliga språket nästan uteslutande handlar om krig, om förberedelser för krig, om avtal för leverarenser vapen och militärteknologi, om militärallianser och om hot.

Ett mörkt täcke har lagt sig över vår värld som kan vara så vacker och underbar. De med väldigt våldskapital har klivit fram än mer och argumenterar för sitt existensberättigande och för sin verksamhet.

”Det finns inget alternativ. Ibland måste värden försvaras med militärt våld. Ibland måste massvåld användas för att nå politiska mål. Det finns inget alternativ. Det finns inga alternativ!”

Så låter det. Visst känner ni igen argumenten, och visst är det svårt att säja stop och nej? För hur ska Putins brutala övergrepp annars kunna stoppas? Hur ska frihet kunna levas under ockupation? Hur ska familjer våga drömma, skratta, älska och planera för den framtid de vill se när bomberna regnar över hustaken, när uniformerade och tungt beväpnade män drar fram mellan husen som vålnader från avgrunden, när ropen från tortyrkamrarna studsar mot stålväggar så att inga utomstående hör, när kvinnor våldtas som alltid sker i krig?

Är det där vi är? Att syret är på väg att ta slut. Att möjligheten för att prata om fred genom fredliga medel nästan har upphört att existera? Att en verklig fred är omöjlig och att vi har att leva i en värld av misstro, motsättningar och kamp mellan världens största och mäktigaste stater? Att en ny våg av militär kapprustning är oundviklig, och att vi måste leva under hotet av total utplåning till följd av kärnvapenanvändning?

Det finns inget alternativ säger generalerna. Det finns inget alternativ säger politikerna. Det finns inget alternativ förmedlar de tunga aktörerna inom mediesektorn. Det finns inget alternativ säger analytikerna vid forskningsinstitut.

Men, vad är det vi säger ja till om vi upphör att tala om möjligheterna att skapa fred genom fredliga medel, om frihetligt och fredligt motstånd, om en utvecklad internationell rättsordning som en nödvändighet där alla är lika inför lagen, om ett FN som respekteras och resurssätts av världens länder och ledare, om diplomati och medling, om neutralitet och alliansfrihet som en möjlig väg i internationella relationer, om militär ned- och avrustning, ja t o m om ickevåld och pacifism som av många uppfattas som den totala undfallenheten mot ondskan, men som i själva verket är ett aktivt förhållningssätt i relation till våld, men också till livet självt? Vad är det egentligen vi säger ja till om vi upphör att tala om allt detta?

Ja, vi säger ja till att gamla och nya fasansfulla teknologier för militärt våld kommer utvecklas, spridas och säljas oavsett konsekvenser. Att människor, samhällen, nationer och stater kommer militariseras och ställas i beredskap för att använda militärt våld. Att enorma ekonomiska, materiella och mänskliga resurser kommer användas för dessa ändamål. Att program för övervakning och kontroll kommer utvecklas än mer. Att propaganda format utifrån militära säkerhetspolitiska perspektiv kommer påverka vår förmåga och möjligheter att ens få syn på alternativ och att kunna göra egna självständiga undersökningar. Att människor ställs mot varandra. Att vi blir varandras fiender istället för vänner. Att också framtidens människor kommer drabbas av militärt våld, av massvåld, av brott mot mänskligheten och sannolikt också folkmord. Att krigets och krigsförberedelsernas ekologiska konsekvenser uppfattas som nödvändiga bieffekter av väpnat våld. Att allt hopp om en hållbar framtid för alla på vår vackra planet släcks? Mycket står med andra ord på spel. Ja, allt står på spel.

Går det att säga något verkligt lindrande och hoppfullt till Ukrainas civilbefolkning, och till de som tvingats fly för sina liv från sina hem och sina familjer?

Er rätt att leva i frihet och mänsklig värdighet är självklar. Er rätt att leva i fred är självklar. Er rätt att söka asyl i andra länder är självklar. Många människor världen över delar den uppfattningen, sörjer och kämpar med er för dessa rättigheter.

För att er frihet och rätt att leva i fred ska kunna bli verklighet behöver alla verktyg och möjligheter för frihet och fred synliggöras, och de är många, långt fler, långt mer effektiva och långt viktigare än vad militariseringens förespråkare vill göra gällande.

Det är upp till oss att syresätta våra hjärtan och hjärnor, våra relationer, så att fredens värde och möjligheter blir synlig i vårt språk, i vårt sätt att tänka, tala och leva.

I den tid vi lever i kan vi alla vara en röst för frihet och fred. Ja, vi behöver faktiskt vara dessa röster, att faktiskt leva frihet och fred, och inte minst leva medmänsklighet. För hur ska vi annars möta alla de stora globala utmaningar som mänskligheten nu har att hantera, om inte som med-människor och med-skapare för en hållbar, fredlig och jämställd värld.

Vill till sist avsluta med en berättelse.

I slutet på 90-talet deltog jag och en kollega från Forum för tvärvetenskap, Umeå universitet vid en forskningskonferens i Amsterdam. Konferensen gav möjligheter för forskare från hela världen att diskutera forskning kring hållbar utveckling, och kring fred och säkerhet. Många huvudtalare var kunniga och intressanta. Men särskilt fastnade jag vid en person: Joseph Rotblat, en fysiker av polsk-judisk härkomst född 1908, mottagare av Nobels fredspris 1995 och aktiv inom den sk Pugwashrörelsen som bestod av forskare, journalister och diplomater vilka ville stoppa utveckling och förhindra användning av kärnvapen.

Han var vid det här laget i slutet av sin levnadsbana. Lågmält, mycket lågmält, berättade han om sitt liv, och vad han hade kommit fram till. Som ung fysiker verkade han för att Hitler skulle stoppas, och med alla till buds stående medel – även kärnvapen om det var nödvändigt.

Han bestämde sig för att använda sin intelligens för detta syfte och deltog därför i det sk Manhattan-projektet inom vilket USA utvecklade sina kärnvapen med stöd av de bästa av alla forskare och teknologer. Han var den förste att hoppa av detta projekt när han förstod att Hitler höll på att förlora kriget. De andra i projektet fortsatte däremot. Politikerna, generalerna och teknikerna visade inga prov på begränsning, något som Joseph Rotblat reagerade starkt mot. Förutom att fälla bomberna över Hiroshima och Nagasaki i Japan 1945 som omedelbart dödade ca 200 000 människor och pulvriserade två städer, så utvecklades en arsenal som om den användes sannolikt skulle släcka allt liv på jorden. Kampen för avskaffande och förbud mot kärnvapen, och senare krig, blev hans väg.

Jag glömmer aldrig hans berättelse, hans blick, hans upprördhet och engagemang men också den värme han utstrålade. Senare fick jag veta att han hade förlorat sitt livs kärlek, sin fru Tora i ett av nazisternas utrotningsläger Belzec, något som han aldrig hämtade sig från. Joseph gifte aldrig om sig.

I slutet av sitt anförande sträcker han sina armar ovanför sitt huvud och utropar:

”Vi måste avskaffa kriget som social institution! Om vi inte avskaffar krig kommer kriget avskaffa oss! Det är vad det hela handlar om. Det är det arbete som vi behöver göra.”

Det budskap och den vision som Joseph Rotblat framförde i Amsterdam i slutet på 90-talet ville jag dela med er. Jag inbillar mig att han skulle uppskatta att jag gjorde detta i ljuset av de oerhörda risker som kriget i Ukraina medfört, vilket också innebär risker för att kärnvapen kommer till användning.

De som säger att det inte finns några alternativ till krig, bör lyssna till sådana som Joseph Rotblat, men också alla de andra som verkat för fred i olika sammanhang.

Vi får inte ge upp om fred som möjlighet och nödvändighet. Fred är frihetens förutsättning, liksom att friheten är fredens förutsättning. Fred och frihet, frihet och fred. Odelbara och ömsesidigt förstärkande. Låt oss tillsammans göra jobbet. Inte minst för de som nu lider och kämpar i Ukraina, de som tvingats fly för sina liv, men också för alla andra människor som plågas av krigets gissel och som behöver frihet och fred som grund för sina liv och för den välfärd och det välbefinnande som de har rätt till.

Det är nu vi testas för vilken värld vi vill leva i. Det är nu.

Tack för att ni lyssnat.