Manifestation in Umeå February 24th 2023 for Peace and Freedom in Ukraine

February 24th 2023, many events for solidarity with the people of Ukraine due to the Russian invasion a year ago took take place in Sweden

Such event also took place in The City of Umeå, Sweden.

A number of organisations supported this manifestation in Umeå; Swedish Peace & Arbitration Society, Friend in Umeå, Association for Ukrainians in the County of Västerbotten, Swedish Fellowship of Reconcilliation, Save the Children, Swedish Church and a number of study associations; Bilda, Sensus, ABF, NBV, Vuxenskolan, Folkuniversitetet and Studiefrämjandet.

Another Development Foundation also supported this initiative.

The crowd that participated in this manifestation were able to listen to music by a choir from Ukraine, to poetry and to speeches by representatives for an association for Ukrainians in the County of Västerbotten, Save the Children, the Environmental Party, the Liberal party and Another Development Foundation.

The speaker from Another Development Foundation was Ingvar Rönnbäck, founder and chair of the board.

This is the speech by Ingvar Rönnbäck in english:

February 24th, 2023. Exactly one year since Russian tanks rolled into Ukraine.
We are still living in that nightmare, and of course it is Ukraine’s civilian population — and all those fighting for Ukraine’s right to national and territorial integrity — who live it most intensely. A fate they share with millions of people in other parts of the world, where violence, abuses, threats, and insecurity have taken root as a consequence of military mass-violence exercised by a wide range of actors. And always against complex historical and political backgrounds that cannot be easily analyzed or explained. War and conflict are complicated and contested phenomena, by their very nature.

So, here we are — in a situation where a ceasefire and long-term, sustainable reconstruction of Ukraine seem distant, even extremely distant.
So, here we are — in a situation where public discourse almost exclusively revolves around war, preparations for war, agreements on the delivery of weapons and military technology, military alliances, and threats.

A dark blanket has settled over our world — a world that can be so beautiful and full of wonder. Those with vast capacities for violence have stepped forward even more, arguing for their own necessity and for their own operations.

“There is no alternative. Sometimes values must be defended with military force. Sometimes mass-violence must be used to reach political goals. There is no alternative. There are no alternatives!”

That is how it sounds. You recognize these arguments, don’t you? And indeed, it is difficult to say stop, to say no. For how else can Putin’s brutal aggression be halted? How can freedom be lived under occupation? How can families dare to dream, laugh, love, and plan for the future they long for — when bombs rain down on rooftops, when uniformed and heavily armed men drift between buildings like apparitions from the abyss, when screams from torture chambers echo against steel walls so no outsiders hear them, when women are raped as always happens in war?

Is this where we are? Where the oxygen is about to run out? Where the very possibility of speaking about peace through peaceful means has almost ceased to exist? Where real peace is impossible, and we must accept a world of mistrust, antagonism, and confrontations between the world’s largest and most powerful states? Where a new wave of military armament is unavoidable, and where we must live under the threat of total annihilation through the use of nuclear weapons?

“There is no alternative,” say the generals.
“There is no alternative,” say the politicians.
“There is no alternative,” communicate the major actors in the media sector.
“There is no alternative,” say the analysts at research institutes.

But what is it we are saying yes to if we stop talking about the possibilities of creating peace through peaceful means — about free and peaceful resistance, about a developed international rule of law in which all are equal before the law, about a United Nations respected and properly resourced by the world’s nations and leaders, about diplomacy and mediation, about neutrality and non-alignment as a possible path in international relations, about military de-escalation and disarmament — yes, even about nonviolence and pacifism, which many perceive as total submission to evil, but which is in fact an active stance in relation to violence, and also in relation to life itself? What are we really saying yes to if we stop speaking of all this?

Yes — we are saying yes to the development, spread, and sale of old and new horrifying technologies for military violence, regardless of consequences. We are saying yes to the militarization of people, societies, nations, and states — placing them on standby to use military force. To vast economic, material, and human resources being dedicated to such ends. To expanded programs of surveillance and control. To propaganda shaped by military-security perspectives influencing our ability even to perceive alternatives, let alone investigate them independently. To people being set against one another. To us becoming each other’s enemies instead of each other’s friends. To future generations also being struck by military violence, by mass-violence, by crimes against humanity, and likely also genocide. To the ecological consequences of war and preparations for war being considered necessary side-effects of armed force. To all hope for a sustainable future for all on our beautiful planet being extinguished.

A great deal is at stake. Indeed — everything is at stake.

Is it even possible to say anything truly consoling and hopeful to Ukraine’s civilian population, and to those who have been forced to flee for their lives from their homes and their families?

Your right to live in freedom and human dignity is self-evident.
Your right to live in peace is self-evident.
Your right to seek asylum in other countries is self-evident.

Many people across the world share these convictions, grieve with you, and struggle alongside you for these rights.

For your freedom and your right to live in peace to become reality, all tools and possibilities for freedom and peace must be made visible — and they are many, far more numerous, far more effective, and far more important than the advocates of militarization would have us believe.

It is up to us to oxygenate our hearts and minds — our relationships — so that the value and possibility of peace become visible in our language, in our ways of thinking, speaking, and living.

In the time we live in, we can all be a voice for freedom and peace. Yes, we truly need to be these voices — to actually live freedom and peace, and above all to live human compassion. For how else shall we meet the great global challenges humanity now faces, if not as fellow-human beings and co-creators of a sustainable, peaceful, and equal world?

I want to end with a story.

In the late 1990s, a colleague from the Forum for Interdisciplinary Studies at Umeå University and I participated in a research conference in Amsterdam. The conference offered opportunities for researchers from around the world to discuss research on sustainable development, and on peace and security. Many keynote speakers were knowledgeable and interesting. But one person in particular stayed with me: Joseph Rotblat, a physicist of Polish-Jewish origin, born in 1908, recipient of the Nobel Peace Prize in 1995, and active in the Pugwash Movement, which brought together scientists, journalists, and diplomats seeking to halt the development and prevent the use of nuclear weapons.

At that point he was nearing the end of his life. Softly — very softly — he spoke about his life and what he had come to understand. As a young physicist, he worked to stop Hitler, by any means necessary — even nuclear weapons, if that was what it would take. He decided to devote his intellect to this purpose and therefore joined the Manhattan Project, through which the United States developed its nuclear weapons with the help of the best scientists and engineers. He was the first to leave the project when he understood that Hitler was on the verge of losing the war. The others, however, continued. The politicians, generals, and engineers showed no signs of restraint — something Joseph Rotblat reacted to with increasing distress.

Beyond dropping the bombs on Hiroshima and Nagasaki in 1945 — which instantly killed around 200,000 people and pulverized two cities — an arsenal was developed which, if ever used, would likely extinguish all life on earth. His life’s path became the struggle for the abolition and prohibition of nuclear weapons — and later the abolition of war itself.

I will never forget his story, his gaze, his outrage and commitment, and also the warmth he radiated. I later learned that he had lost the love of his life — his wife, Tora — in the Nazis’ extermination camp Belzec, something he never recovered from. Joseph never remarried.

At the end of his speech, he raised his arms above his head and proclaimed:

“We must abolish war as a social institution!
If we do not abolish war, war will abolish us!
That is what it all comes down to.
That is the work that needs to be done.”

The message and vision Joseph Rotblat expressed in Amsterdam in the late 1990s is what I wanted to share with you. I imagine he would appreciate my doing so in the light of the enormous risks posed by the war in Ukraine — risks that also include the possibility of nuclear weapons being used.

Those who claim there are no alternatives to war should listen to people like Joseph Rotblat — and also to all the others who have worked for peace in various contexts.

We must not give up on peace as both possibility and necessity.
Peace is the precondition for freedom, just as freedom is the precondition for peace.
Peace and freedom. Freedom and peace. Indivisible and mutually reinforcing.

Let us do this work together — not least for those who now suffer and struggle in Ukraine, for those forced to flee for their lives, but also for all people tormented by the scourge of war — people who need freedom and peace as the foundation for their lives, their well-being, and the welfare to which they have a right.

This is the moment in which we are tested — the moment that reveals what kind of world we wish to live in. That moment is now.

Thank you for listening.

This is the speech by Ingvar Rönnbäck in swedish:

24 februari 2023. Precis ett år sedan de ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina.

I den mardrömmen lever vi fortfarande, och självklart allra mest Ukrainas civilbefolkning samt alla de som strider för Ukrainas rätt till nationell och territoriell integritet. Ett öde som de också delar med miljontals människor i andra delar av världen där våldet, övergreppen, hoten och osäkerheten slagit rot som en konsekvens av militärt massvåld utövat av en variation och mångfald av aktörer. Och, alltid utifrån komplexa bakgrunder som inte så enkelt låter sig analyseras och beskrivas. Krig och konflikter är komplicerade och omstridda fenomen, vilket ligger i sakens natur.

Så, här är vi nu – i en situation där eldupphör och långsiktigt hållbar återuppbyggnad av Ukraina ter sig avlägsen, t o m oerhört avlägsen.

Så, här är vi nu – i en situation där det offentliga språket nästan uteslutande handlar om krig, om förberedelser för krig, om avtal för leverarenser vapen och militärteknologi, om militärallianser och om hot.

Ett mörkt täcke har lagt sig över vår värld som kan vara så vacker och underbar. De med väldigt våldskapital har klivit fram än mer och argumenterar för sitt existensberättigande och för sin verksamhet.

”Det finns inget alternativ. Ibland måste värden försvaras med militärt våld. Ibland måste massvåld användas för att nå politiska mål. Det finns inget alternativ. Det finns inga alternativ!”

Så låter det. Visst känner ni igen argumenten, och visst är det svårt att säja stop och nej? För hur ska Putins brutala övergrepp annars kunna stoppas? Hur ska frihet kunna levas under ockupation? Hur ska familjer våga drömma, skratta, älska och planera för den framtid de vill se när bomberna regnar över hustaken, när uniformerade och tungt beväpnade män drar fram mellan husen som vålnader från avgrunden, när ropen från tortyrkamrarna studsar mot stålväggar så att inga utomstående hör, när kvinnor våldtas som alltid sker i krig?

Är det där vi är? Att syret är på väg att ta slut. Att möjligheten för att prata om fred genom fredliga medel nästan har upphört att existera? Att en verklig fred är omöjlig och att vi har att leva i en värld av misstro, motsättningar och kamp mellan världens största och mäktigaste stater? Att en ny våg av militär kapprustning är oundviklig, och att vi måste leva under hotet av total utplåning till följd av kärnvapenanvändning?

Det finns inget alternativ säger generalerna. Det finns inget alternativ säger politikerna. Det finns inget alternativ förmedlar de tunga aktörerna inom mediesektorn. Det finns inget alternativ säger analytikerna vid forskningsinstitut.

Men, vad är det vi säger ja till om vi upphör att tala om möjligheterna att skapa fred genom fredliga medel, om frihetligt och fredligt motstånd, om en utvecklad internationell rättsordning som en nödvändighet där alla är lika inför lagen, om ett FN som respekteras och resurssätts av världens länder och ledare, om diplomati och medling, om neutralitet och alliansfrihet som en möjlig väg i internationella relationer, om militär ned- och avrustning, ja t o m om ickevåld och pacifism som av många uppfattas som den totala undfallenheten mot ondskan, men som i själva verket är ett aktivt förhållningssätt i relation till våld, men också till livet självt? Vad är det egentligen vi säger ja till om vi upphör att tala om allt detta?

Ja, vi säger ja till att gamla och nya fasansfulla teknologier för militärt våld kommer utvecklas, spridas och säljas oavsett konsekvenser. Att människor, samhällen, nationer och stater kommer militariseras och ställas i beredskap för att använda militärt våld. Att enorma ekonomiska, materiella och mänskliga resurser kommer användas för dessa ändamål. Att program för övervakning och kontroll kommer utvecklas än mer. Att propaganda format utifrån militära säkerhetspolitiska perspektiv kommer påverka vår förmåga och möjligheter att ens få syn på alternativ och att kunna göra egna självständiga undersökningar. Att människor ställs mot varandra. Att vi blir varandras fiender istället för vänner. Att också framtidens människor kommer drabbas av militärt våld, av massvåld, av brott mot mänskligheten och sannolikt också folkmord. Att krigets och krigsförberedelsernas ekologiska konsekvenser uppfattas som nödvändiga bieffekter av väpnat våld. Att allt hopp om en hållbar framtid för alla på vår vackra planet släcks? Mycket står med andra ord på spel. Ja, allt står på spel.

Går det att säga något verkligt lindrande och hoppfullt till Ukrainas civilbefolkning, och till de som tvingats fly för sina liv från sina hem och sina familjer?

Er rätt att leva i frihet och mänsklig värdighet är självklar. Er rätt att leva i fred är självklar. Er rätt att söka asyl i andra länder är självklar. Många människor världen över delar den uppfattningen, sörjer och kämpar med er för dessa rättigheter.

För att er frihet och rätt att leva i fred ska kunna bli verklighet behöver alla verktyg och möjligheter för frihet och fred synliggöras, och de är många, långt fler, långt mer effektiva och långt viktigare än vad militariseringens förespråkare vill göra gällande.

Det är upp till oss att syresätta våra hjärtan och hjärnor, våra relationer, så att fredens värde och möjligheter blir synlig i vårt språk, i vårt sätt att tänka, tala och leva.

I den tid vi lever i kan vi alla vara en röst för frihet och fred. Ja, vi behöver faktiskt vara dessa röster, att faktiskt leva frihet och fred, och inte minst leva medmänsklighet. För hur ska vi annars möta alla de stora globala utmaningar som mänskligheten nu har att hantera, om inte som med-människor och med-skapare för en hållbar, fredlig och jämställd värld.

Vill till sist avsluta med en berättelse.

I slutet på 90-talet deltog jag och en kollega från Forum för tvärvetenskap, Umeå universitet vid en forskningskonferens i Amsterdam. Konferensen gav möjligheter för forskare från hela världen att diskutera forskning kring hållbar utveckling, och kring fred och säkerhet. Många huvudtalare var kunniga och intressanta. Men särskilt fastnade jag vid en person: Joseph Rotblat, en fysiker av polsk-judisk härkomst född 1908, mottagare av Nobels fredspris 1995 och aktiv inom den sk Pugwashrörelsen som bestod av forskare, journalister och diplomater vilka ville stoppa utveckling och förhindra användning av kärnvapen.

Han var vid det här laget i slutet av sin levnadsbana. Lågmält, mycket lågmält, berättade han om sitt liv, och vad han hade kommit fram till. Som ung fysiker verkade han för att Hitler skulle stoppas, och med alla till buds stående medel – även kärnvapen om det var nödvändigt.

Han bestämde sig för att använda sin intelligens för detta syfte och deltog därför i det sk Manhattan-projektet inom vilket USA utvecklade sina kärnvapen med stöd av de bästa av alla forskare och teknologer. Han var den förste att hoppa av detta projekt när han förstod att Hitler höll på att förlora kriget. De andra i projektet fortsatte däremot. Politikerna, generalerna och teknikerna visade inga prov på begränsning, något som Joseph Rotblat reagerade starkt mot. Förutom att fälla bomberna över Hiroshima och Nagasaki i Japan 1945 som omedelbart dödade ca 200 000 människor och pulvriserade två städer, så utvecklades en arsenal som om den användes sannolikt skulle släcka allt liv på jorden. Kampen för avskaffande och förbud mot kärnvapen, och senare krig, blev hans väg.

Jag glömmer aldrig hans berättelse, hans blick, hans upprördhet och engagemang men också den värme han utstrålade. Senare fick jag veta att han hade förlorat sitt livs kärlek, sin fru Tora i ett av nazisternas utrotningsläger Belzec, något som han aldrig hämtade sig från. Joseph gifte aldrig om sig.

I slutet av sitt anförande sträcker han sina armar ovanför sitt huvud och utropar:

”Vi måste avskaffa kriget som social institution! Om vi inte avskaffar krig kommer kriget avskaffa oss! Det är vad det hela handlar om. Det är det arbete som vi behöver göra.”

Det budskap och den vision som Joseph Rotblat framförde i Amsterdam i slutet på 90-talet ville jag dela med er. Jag inbillar mig att han skulle uppskatta att jag gjorde detta i ljuset av de oerhörda risker som kriget i Ukraina medfört, vilket också innebär risker för att kärnvapen kommer till användning.

De som säger att det inte finns några alternativ till krig, bör lyssna till sådana som Joseph Rotblat, men också alla de andra som verkat för fred i olika sammanhang.

Vi får inte ge upp om fred som möjlighet och nödvändighet. Fred är frihetens förutsättning, liksom att friheten är fredens förutsättning. Fred och frihet, frihet och fred. Odelbara och ömsesidigt förstärkande. Låt oss tillsammans göra jobbet. Inte minst för de som nu lider och kämpar i Ukraina, de som tvingats fly för sina liv, men också för alla andra människor som plågas av krigets gissel och som behöver frihet och fred som grund för sina liv och för den välfärd och det välbefinnande som de har rätt till.

Det är nu vi testas för vilken värld vi vill leva i. Det är nu.

Tack för att ni lyssnat.